Det här är ett återpublicerat reportage vi på taktältarna gjorde för Åka Skidor. Det publicerades först i Åka Skidor nummer 4, 2022. Taktälten vi reste med är av modellen Åreskutan.
– Vart ska vi åka då? Bergsguiden Isaac Doude Van Troostwijk tittar frågande på oss andra.
Klockan är strax efter 8 på morgonen där vi möts upp på en parkering i Åre. Dagen innan har liftarna skjutsat skidåkare upp till Åreskutans topp för sista gången för säsongen. Vårt mål är att nu krama ur det sista av vintern – frågan är bara var.
Att vi ännu inte bestämt denna till synes viktiga detalj är av den enkla anledningen att vi inte behövt. I kontrast till de flesta vanliga skidresor där val av berg och noga researchande av hotell- och stugutbud är ett måste, vill vi den här gången styra kosan dit förhållandena verkar bäst för dagen. Boendet behöver vi inte oroa oss för, det har vi med oss på biltaket.
Ju närmare avfärdsdagen kommit, desto mer uppenbart har det blivit att det bestående minnet från resan knappast kommer bli solgrop och gogglesbränna, vårvintern har helt enkelt inte riktigt velat infinna sig.
Väderapparna delar mestadels ut minusgrader och några få plusgrader för de kommande dagarna och dessutom hyfsat med vind.
Nu står vi här och ska ta ett beslut. Vi vill hinna ut på en tur redan samma dag så första stoppet ska vara någonstans inte allt för många timmar från Åre. Stora Blåsjön? Hemavan? Borgafjäll?
Valet faller på Kittelfjäll där väder, vind och snöförhållanden verkar bra för dagen. Sandra och Isaac har hängt där en del under vintern och blivit betagna båda två. Vår fotograf Philip har dessutom tagit några av sina favoritbilder där.
Taktält har länge varit en vanlig syn på sydligare breddgrader där semester med expeditionsfordon är en grej. Fördelarna med ett taktält i mer tropiska miljöer är uppenbara – att komma upp från marken ger skydd både från rovdjurens käftar och skorpioners taggar.
Det var dock i Europa som taktälten först började användas någon gång på 1940-talet. Under Östtysklands glansdagar var taktält en vanlig syn på de ikoniska Trabanterna, och givetvis har det fortsatt vara vanligt i Tyskland som ju är campinglivets absoluta högborg.
De senaste åren har taktält också börjat synas alltmer på de svenska vägarna och har fått en ordentlig skjuts av coronapandemin, det är ett billigare alternativ till husbil och bekvämare än ett vanligt tält.
En annan företeelse som fått en rejäl skjuts under pandemin är toppturer i våra svenska fjäll och Ola i vårt gäng är övertygad om att dessa två goda ting tillsammans måste bli tre.
Vår hypotes är att det borde lämpa sig utmärkt för en vårvinterresa med toppturande i goda vänners lag. Med boendet på biltaket är vi inte bundna till några hotell utan kan styra rutten helt själva.
Klockan närmar sig tre på eftermiddagen när vi kommer till Kittelfjäll och vi börjar alla bli otåliga. Efter en kort överläggning bestämmer vi oss för att ta oss uppför Borkafjället som tornar upp sig strax väster om Kittelfjäll.
Vi stannar vid en parkeringsficka och kastar i oss några mackor samtidigt som vi plockar fram all utrustning.
– Har någon mer med sig skarjärn? undrar Sandra.
Alla skakar på huvudet.
På med skidorna och iväg över sjön. Väl över på andra sidan börjar en brant stigning uppför en bäckravin fylld med betongsnö. Skarjärn hade varit kanon…
När branten avklarats följer en behaglig promenad över flacken. Eftermiddagssolen värmer och humöret är på topp. Plötsligt ser vi hur två figurer närmar sig i maklig takt. (För övrigt de enda andra människorna vi kommer att möta uppe på fjällen under våra tre dagar.)
Den ena åker ner för berget med ett par trickskidor. Den andre, en kraftig karl med jeansväst och långt yvigt skägg har tagit sig ner medelst tefat, av alla redskap på planeten Jorden.
Tankarna går osökt till skidhistoriens mest underhållande skidåkare, Shane McConkey (AKA Saucer Boy) och, kanske för att vi är just på Borkafjäll, till rövarhövdingen med samma namn i Ronja Rövardotter. De meddelar glatt att de varit hela vägen upp i bowlen framför oss och att snön är riktigt bra.
En bra bit upp i nämnda bowl bestämmer vi oss för att skråa över till den branta klippväggen på vår vänstra sida för att få lite svindel och spana in den magnifika utsikten över Kittelfjäll.
Under oss stupar Borkafjällets nordsida i konvex lutning ner mot Borkasjön. Har man med sig rep och firar sig den första biten går det att ta sig ner här med skidor. Vi har varken det eller tillräckligt med snö för att åket ska vara möjligt.
Vi åker istället iväg åt andra hållet. Philip och Ola har spanat in några fina svängar på andra sidan och skråar över. Åkningen här visar sig vara minst sagt varierande. Allt från betongsnö och kartong till 15-20 centimeter puder. Ett underhållande åk där svängarna utförs ömsom i bra åkposition, ömsom i baksätet – precis som det lätt blir när snön under skidorna varierar kraftigt.Vi andra åker ner på den fina snön som drevat in i den stora sänkan. Åket blir långt bättre än vad vi hade vågat hoppas på att få uppleva i början av dagen. Tillsammans åker vi mot några småklippor och vinddrivor som ser lovande ut och släpper på i den lekfulla nedre del av bowlen.
Sista biten ner mot bäckravinen är det superfin, flack cruising. Efter det är det bara att bränna rakt ner i ravinen för att få så mycket fart som möjligt ut på sjön och göra återtåget till bilarna kortare. På vägen tillbaka är alla nöjda och uppspelta – och kanske framför allt – taggade på att någon gång komma tillbaka och göra om åket efter ett rejält dump.
Klockan har passerat sju och vi bestämmer oss för att parkeringsfickan får duga som läger för kvällen, trafiken är ändå i det närmsta obefintlig.
Campingstolar, bord och varma ullfiltar lastas ur bilen. En högtalare strömmar countrymusik, samtidigt som Ola får igång en eld. Ljudet av ölburkar som knäcks frambringar en gemytlig stämning.
På dagens meny står en chiligryta på högrev som förberetts hemma och värms på stekhäll. Hettan från grytan i kombination med en romspetsad kopp kaffe gör att vi håller värmen uppe trots att temperaturen kryper ner mot nollan. Vi avnjuter maten ackompanjerad av en vacker solnedgång.
Efter en natt där mycket vind- och snöbyar dragit in och fladdrat i tältdukarna vaknar väl ingen av oss direkt utvilad. Det är mulet och ligger lite snö i luften. I stället för att hasta iväg tar vi en lugn morgon och ordnar en långfrulle med kokkaffe och mackor i smörgåsjärn över öppen eld, medan vi börjar diskutera vart vi ska ta vägen.
Kvällen innan lyftes Hemavan som ett alternativ men det känns för långt bort. Sandra förordar i stället att vi ska ta den klassiska Norgesvängen på Kittelfjälls baksida, en tur vi skulle kunna ta oss till från vårt nuvarande camp. Ola föreslår Daune som ligger ett par mil västerut och vars mäktiga topp vi hade utsikt över under gårdagens åk.
Isaac håller det för sannolikt att det lilla snöfall som kommit under natten borde ha drevat in bättre på Daunes svackor än i Norgesvängen. Som utbildad internationell bergsguide är han den i gänget med klart bäst kunskap och känsla för snö. Daune it is!
Bilarna packas och vi åker inåt dalen. Vi stannar på en parkering där en skylt – No Pee, No Camping, No Poo – skvallrar om att vi inte är de första som valt att stanna här.
I huset på andra sidan vägen bor upphovskvinnan och mannen till skylten – Karin och Nils-Anders. Tidigare var de renskötare och flyttade med renarna. Från andra sidan vägen har de kunnat se hur skidåkares intresse för Daune stadigt vuxit.
– Som mest har det stått upp emot 15 bilar här utanför. Till en början stod alla längs vägen så vi gjorde i ordning parkeringen för att det skulle bli lite mer ordning, berättar Karin.
Att ha entusiastiska och svettiga toppturare utanför huset hela vintersäsongen tycker de bara är trevligt, så länge de inte skräpar ner. Det hör till undantagen men har hänt, därav skylten. Själva förstår de dock inte vad som är tjusningen med att topptura. Karin har en gång tagit sig så långt upp som trädgränsen på Daune med ett par Tegsnässkidor. Nedfärden blev minst sagt spännande.
Istället för att ta den vanligaste turen upp, runt på högersidan av berget, väljer vi att gå rakt mot toppen. Fälten med kall, fin snö på vägen upp skvallrar om att Isaac hade rätt.
Efter en bit på kalfjället fäster vi skidorna på ryggsäcken och bootar vidare uppåt. Isaac och Sandra har drabbats av toppfeber och sprintar omslutna av yrande snö iväg mot toppen. Vi andra med aningen mindre bergsgetsblod i venerna får ta det lite lugnare upp.
En bit nedanför toppen väljer Ola och Philip en riktigt kul ränna, laddad med nysnö i ordentlig lutning. En stund senare kommer Isaac och Sandra susande ned från toppen. Sandra droppar in framför oss och det både syns och hörs att hennes åk ner helt klart var värt knatandet upp i blåsten.
Tillbaka vid bilen käkar vi gräddstuvad pyttipanna till sen lunch samtidigt som vi bestämmer oss för att den lilla orten Borgafjäll som ligger på gränsen mellan Jämtland och Lappland ska bli vår nästa och sista anhalt.
Vid korsningen vid Stalon där vi ska svänga av E45:an känns det plötsligt som att vi farit in i en tidsmaskin och hamnat 30-40 år bakåt i tiden. Framför oss står en bensinmack med gamla pumpar intill en liten butik målad i gult och brunt. Vi stannar till och träffar Rainer som driver macken. Han sätter igång pumpen och tankar åt oss. Vi får veta att han levt och verkat här i 40 år. Först i sin pappas butik i den numer tomma byggnaden alldeles intill och senare i macken.
Vi fortsätter de sista milen till Borgafjäll. Det pratas i bilen om Sveriges bästa skogsåkning där träden glesats ut precis lagom mycket.
Vi tar höger strax efter byn och kör upp en slingrande grusväg mot trädgränsen vid Klöverfjället. Högst upp hittar vi en parkeringsficka med ski in-ski out läge för morgondagens tur.
Taktälten fälls ut och en flaska bubbel åker fram (är det glamping så är det). Isaac och Sandra har tidigare under dagen berättat hur enkelt det är att sabrera med en skida, ishacka eller vad annat man nu har till buds. Det ska bara vara att ta bort foliet och dra valt tillhygge uppåt mot korken längs med glasflaskans kant.
Sandra göra några försök med en ishacka men korken rör sig inte en milimeter. Dragen blir allt hårdare innan hon till slut ger upp. Isaac tar hennes plats, sätter ishackan mot glasflaskan och drar den snabbt framåt mot korken. Och visst, nu flyger korken iväg – men också större delen av flaskhalsen som splittras av kraften.
Efter att ha ägnat en stund åt att plocka upp glassplittret delar vi på det kvarvarande bubblet innan vi kryper upp och lägger oss med utsikt från huvudkudden över Klöverfjället som är morgondagens mål.
Vi vaknar utvilade till strålande sol och kyliga vindar. Efter frukost drar vi på hudarna och följer en kryssled uppåt.
Fjället kommer snabbt närmare. Vi ser hur snön virvlar i små tornados uppe på toppen. Snön i bowlen vi tänkt ta ner från toppen sannolikt är sannolikt hård som betong.
Däremot har vi också fått syn på en rejäl ravin en bit framför oss på fjället till höger, där sannolikheten för fin snö bedöms stor. Vi viker av från kryssleden och går en bit uppåt för att få lite höjd innan vi börjar glida ner mot ravinen. Kallsnön är vindpackad men mjuk nog för att vi ska få några cruisiga svängar i lätt lutning.
I ravinen möts vi till slut av lite efterlängtad slushåkning. Det är vindstilla och solen har värmt på. Vi leker oss ner och klättrar upp på olika ställen för att ta lite småkickar och hitta roliga svängar.
På väg tillbaka ner till bilarna och njuter vi av utsikten över norra Jämtlands fjällvärld badande i sol, med den mäktiga Borgahällan som blickfång till höger.
